Första delen av berättelsen som jag vill kalla "Tonårstankar" för att det är just det. Tonårstankar. Jag vet inte hur lång serien kommer att bli, eller hur jag vill att den slutar. Men jag vet hur den börjar...och det ser ni här nedanför. Lämna gärna kommentarer om vad ni tycker och tänker, och sprid vidare. Enjoy.
Hon hade köpt nya kläder, det hände ofta nu för tiden. Hennes hår hade hon tvättat någon timme tidigare och hon hade just blivit klar med locktången. Hennes hår var inte särskilt långt, inte ens ner till axlarna. Det var mahogny färgat och det passade verkligen på henne. Hon hade redan sminkat sig men bestämde sig för att lägga en extra touch på läpparna med hennes favorit läppstift i färgen "red rush". Hon smackade lite med läpparna, sådär tyst som alla tjejer får lära sig att man ska göra för att läppstiftet ska bli jämt. Jag har ofta undrat över om det verkligen behövdes, det där smackandet, eller om det bara var en vanesak. Men hon var vacker, min mamma. Hon hade en svart klänning med en lila kofta till. Hennes blåa ögon framhävdes av det mörka håret. Hon såg ut att vara betydligt yngre än vad hon egentligen är, vilket mina vänner påpekat till hennes förtjusning många gånger.
"Ser det här fint ut, kan jag gå såhär?" frågade hon som om allt var helt normalt. Som att pappa inte satt i rummet bredvid och sneglade ut mot hallen där hans fru stod och speglade sig. Uppfixad till max men inte för honom.
"Du är jättefin mamma" svarade jag innan jag han tänka. Jag ångrade mig sekunden efter då jag mötte min pappas blick. Hans sorgsna uttryck fick mig nästan att gråta. Pappa som alltid visat sig stark, som aldrig varit ledsen för något förutom om han sårat någon på något sätt. Han som aldrig har gråtit framför vare sig mig eller mina syskon hade nu tårfyllda ögon. Konstigt nog rann inte en enda tår ner för hans kinder. Det här ansiktsutrycket skulle jag aldrig glömma, det visse jag när jag stod där i hallen. Hur kunde mamma vara så glad när pappa var helt förkrossad?
När mamma hade gått kunde jag inte förmå mig att sätta mig i soffan bredvid min pappa så jag stängde in mig på rummet och satte på hög musik i mina hörlurar. Jag ville stänga ute världen samtidigt som mina tankar kämpades förgäves att förstå den. Hur kunde det finnas så mycket glädje och så mycket sorg på en och samma gång, under ett och samma tak? Varför betedde sig mamma som om att pappa inte fanns längre? Hade hon glömt att dom har 3 barn och en 20-års lång kärlekshistoria tillsammans? Jag förstod vad som höll på att hända, att familjen förmodligen skulle splittras. Men vid den tidpunkten kunde jag inte vara arg eller ledsen. Jag förstod inte vad det skulle innebära. Den kvällen somnade jag med pappas ansiktsuttryck innanför ögonlocken. Det skavde i mig under hela natten och gav mig långt ifrån en rofylld natt.
